Archives For Kroppen

Åh, nu är hösten igångsparkad. Eller igångsutten snarare. Första veckan är avklarad med heltidsstudier och deltidsjobb. Det blir så mycket stillasittande..! Och det är tufft för kroppen!

Jag märker att jag har vant mig vid att ha en förhållandevis rörlig och aktiv vardag som föräldraledig. Jag har prioriterat att träna och röra på mig när yngsta sover på dagarna. Mina dagar har innehållit många naturliga chanser att hålla igång flödet i kroppen. Yogaövningar när barnen leker bredvid på golvet, fysisk lek med barnen, hushållsarbete som innebär att man går kors och tvärs i huset, lek och pyssel i trädgården, promenader och ärenden. Det fanns en annan slags flexibilitet – jag kunde när som helst sätta på stereon och dansa. Jag rörde alltid på mig och var igång merparten av dagens timmar.

Nu som studerande och arbetande (mestadels kontorsarbete, bilkörning eller möten) så märker jag hur kroppen direkt ledsnar på att sitta still. Benen känns svullna och trötta och tunga. Kroppen känns obekväm. Min energinivå påverkas och jag känner mig mer utsatt då immunförsvaret inte känns lika på topp. Jag blir påmind om hur viktigt det är att hålla flödet igång! Nu ska jag researcha en app som påminner mig en gång i timmen att resa på mig, göra tåhävningar, andas, ta några trappsteg, skaka loss eller sträcka ut kroppen. Jag behöver påminnelsen. Annars blir jag sittande timme ut och timme in försjunken i arbetet.

Hur gör ni för att hålla flödet igång när ni heltidsjobbar? Dela gärna era bästa tips. Så satsar vi på att mata hösten full med välmående och glädje. ❤

Som en del i att ställa diagnos för lipödem tittar man bland annat på kroppsform och fettfördelning. Beroende på typ (I–IV) finns det några typiska siluetter för kvinnor med lipödem. Den mest kända och generella är att vara smal upptill och mer bastant nertill. Det har varit min kroppsform sedan tidiga tonåren. Men sedan jag började införa ett flertal livsstilsförändringar i slutet av januari i år, har min kroppsform förändrats. Nu går det inte lika lätt att upptäcka att jag har lipödem bara genom att titta på mig när jag är fullt påklädd.

Det är egentligen lättast att känna igen lipödem i de senare stadierna. Det är inte lika uppenbart tidigt i stadie 1, eller hos unga kvinnor. Jag tycker därför att det är vanskligt att enbart förlita sig på kroppsform för att börja misstänka och diagnostisera lipödem. Det är självklart ett av alla kännetecken, men det finns många faktorer som spelar in och skapar små variationer. Och det får vi komma ihåg. Det går inte att säga: ”du har inget överhäng vid knäna/”ankle cuff”/ridbyxlår/celluliter/stor rumpa så därför ser du inte ut att ha lipödem. Alla med lipödem i ett tidigt stadium har inte så kallade ”cankles” eller dolda knän och så vidare.

I de Facebook-grupper där kvinnor med lipödem utbyter erfarenheter och stöd, dyker frågan ofta upp: ”Titta på mina ben, har jag lipödem?”. Självklart kan det kännas skönt att få sina misstankar bekräftade av andra som har erfarenhet av diagnosen. Men det går inte att titta på någons foto och göra en säker bedömning. Man måste ta hänsyn till fler av diagnoskriterierna. Och självklart kan diagnos i slutändan endast ställas av läkare eller lymfterapeut.

För att själv förstå om du har lipödem eller inte ska du framförallt leta efter det allra säkraste kännetecknet i form av knölig struktur i underhudsfettet. När du ”promenerar” med två fingrar över låren, känner du små knölar som är stora som gruskorn, riskorn och/eller ärtor? Dessa små pärlor kan kännas hårda eller lite geléartade under fingrarnas tryck, och är mer eller mindre ömma. En del har kraftig trycksmärta. Andra har det lite lindrigare.

Det är viktigt att komma ihåg att det är den sammantagna bilden med anamnes, symptombild och palpation/fysisk undersökning som kan avgöra om personen har lipödem eller ej.

Här finns en sammanställning utförd av Lipedema Foundation i samarbete med Milken Institute. Deras översikt tar bland annat upp diagnoskriterier för lipödem, och beskriver skillnaderna mellan lipödem och lymfödem.

Om du vill se olika bildexempel på hur lipödem kan se ut i olika typer och stadier så har Fat Disorders Research Society bildbanken Bodies as stories.

“Comparison is an act of violence against the self.”
Iyanla Vanzan

Jämförelser. Vi gör dem hela tiden. Men, hur tjänar det oss egentligen? Vi scrollar i flöden och ser andras ansikten och kroppar. Figurer i olika former flimrar förbi. Och vår hjärna börjar genast att skönja mönster. Är de inte alla väldigt glada? Smala? Muskulösa? Brunbrända? Korta ögonblicksbilder blir permanent ingraverade på näthinnan. De är så de ser ut. De lyckade människorna. Tänker hjärnan. Och glömmer hur mycket tid som har ägnats åt att förbereda fototillfället, hur allting har arrangerats och sedan kanske kraftigt retuscherats.

Vi granskar oss själva i spegeln. Och talar om vår kropp i termer såsom ”jag ska träna bort min mammakropp så jag får min gamla form tillbaka”. Vi jämför vår nuvarande kroppsform med formen vi hade för tio år sedan. Och vi kommenterar vår egen och andras kroppar inför varandra. Men vad vet vi egentligen om vad som pågår under huden? Och vad tjänar det till att så ofta fokusera på formen och ytan?

Okej. Jag är en estetisk människa och jag uppskattar skönhet. Jag mår rentav bra av skönhet. Så visst spelar formerna en roll i mitt liv. Men formen är just form. En farkost i vilken mitt väsen manifesteras som människa. Det är genom kroppen jag har min mänskliga upplevelse.

I och med att jag har gjort mycket research kring lipödem och reflekterat över min egen situation i relation till andra företeelser i samhället, har många frågor poppat upp. Hur driver jag en blogg om lipödem där respekten jag känner för alla människors situation lyckas återspeglas i mina ord? Det är en balansgång att dela med sig av hälsotips som är ämnade att föra kroppen i självläkning – men som samtidigt liknar den uppsjö av råd vi redan möter i överflöd. Tips och råd som har en inbakad dold människosyn. En syn som delar in människor i olika kategorier och fack. En indelning som innehåller mycket skammande, skuldbeläggande och ifrågasättande. Det handlar om fat shaming, om marginalisering av de som inte uppfyller idealet eller normen, om att hylla vissa beteenden och uttryck samtidigt som andra kritiseras och hånas.

När det gäller lipödem är det önskvärt att undvika övervikt då det förvärrar sjukdomstillståndet. För att slippa smärta, värk och ett dåligt fungerande lymfsystem (med allt det innebär) behöver vi vara medvetna om kosthållning, rörelse och andra hälsofrämjande livsstilsvanor. Det handlar om att hindra sjukdomens progression, och istället främja läkning. Det betyder inte att en smal kropp eller en tjock kropp är finare eller fulare. Det primära är inte alls att kontrollera sin vikt åt endera håll för att vara snygg. Det viktiga är att kunna fungera i sin vardag. Kunna leka med sina barn. Ägna sig åt arbete och meningsfulla aktiviteter. Må bra.

Jag har just nu lipödem i stadie 1 i hela benen, rumpan, magen och överarmarna. Men jag har ingen övervikt. När jag delar med mig av min resa gör jag det utifrån platsen jag befinner mig. Situationen är säkert annorlunda för de som är i ett senare stadium eller de som är större. Vad som funkar för mig i stadie 1, kanske inte funkar lika bra i stadie 3. Och helhetsbilden för den unika individen är alltid viktigast – hormonstatus, födoämnesallergier, näringsbrister, samsjukdomar, stressnivå, livssituation och så vidare.

I och med min senaste viktnedgång har jag på sistone börjat höra kommentarer. ”Vad smal du är. Är det verkligen meningen att du ska vara sådär smal?” var en kommentar jag fick senast idag… Jag tror inte att jag skulle kommentera någons vikt på det sättet. Det känns inte relevant att anmärka om någon har blivit tjock eller smal. Oavsett om det är ämnat som en komplimang eller skeptisk anmärkning. I mitt fall känns det konstigt att få ”smal”-kommentaren då jag inte känner mig smal. När mina ben svullnar i slutet av dagen är min inre upplevelse att jag känner mig stor. Känslan är att benen har väldigt hög densitet. De är tunga och tröga. I det läget spelar det ingen roll att jag ser ut på det ena eller andra sättet. De senaste månaderna har jag haft svårt att aktivera mina muskler. Varje träningspass kräver hård koncentration för att jag ska lyckas få tillgång till de små muskler jag har. De känns ynkliga, i jämförelse med hur min muskelstyrka brukade kännas. Då spelar det ingen roll att någon säger att jag ser fit ut i mina träningstights. För min inre upplevelse av kroppen är en tunn och lite utmärglad kropp med påhängda fettdepåer.

Så jag tycker vi kan öva oss på att inte jämföra. Vi är alla på olika ställen. Vi går runt i olika skor. Och när jag har gått hundra mil och börjat nöta på mina, vill jag erkänna resan jag gjort och inte önska mig bakåt. Jag är där jag är. Och det är som det är. Varken mer eller mindre. Utan jämförelse. Bara är.

Länge har vi trott att de gener vi föds med är vad som styr våra förutsättningar i livet. Men – och det här tycker jag är så otroligt intressant och spännande – ny forskning visar att vi inte är helt utlämnade åt vår genuppsättning. Som Sanna Edhin lättfattligt beskriver i sitt blogginlägg Livsstilen formar våra gener visar epigenetiken att vår livsstil och närmsta miljö påverkar vilka av generna som kommer till uttryck. Sanna Edhin skriver att ”Den nya genetiken – epigenetiken – betyder ovanför generna, och det innebär att miljön kan modifiera gener utan att ändra den ursprungliga genetiska koden”.

Jag har länge haft en låt-gå-inställning kring mina vanor gällande mat, träning och hälsa. Och jag har förundrats över bekanta som disciplinerat har ätit nyttigt, tränat regelbundet och lagt sig i tid på kvällarna. Jag har alltid haft en positiv grundinställning till att göra hälsosamma val, men jag har aldrig blivit nitisk eller besatt av att vara konsekvent inom det området. Jag har tänkt att det är skönt att slappna av, roa sig och ta saker som det kommer. Bortsett från att jag alltid har varit vegetarian har jag annars alltid varit en allätare och glatt hävt i mig en del socker, alkohol, ost, bröd och efterrätter av alla de slag. Fram tills nu.

När min egen kropp har börjat signalera med högljudd röst istället för viskningar om att ”något är fel” och ”något är i obalans”, har jag insett att valet att sätta sin hälsa främst inte är något egoistiskt eller löjligt. Det är viktigt. Jag är värd att må bra. Jag är värd att vara frisk, stark och full av energi. Jag är värd att kunna leka med mina barn, ge av mina gåvor och aktivt delta i vårt gemensamma meningsskapande. Att ”unna mig själv” handlar nu mest om att skapa utrymme för egenvård och stillhet. Det handlar om att tillföra kroppen näring, djupandas, stressa av och röra på mig varje dag.

Med epigenetiken som bakgrund handlar fysisk balans och obalans inte om att vara lyckligt lottad eller drabbad. Visst, vi kan se att vår utgångsposition i livet kan vara mer eller mindre priviligerad. Men det handlar också om en mängd olika faktorer som kommer samman i ett uttryck för hälsa eller ohälsa. Och där har vi ett eget ansvar. Där kan vi göra egna val. Vi kan göra vårt bästa för att må vårt allra bästa. Vi börjar där vi står och tar det i vår egen takt. Vad gör du för att ta hand om dig? ❤

Vi lever i ”projektens” tid. Det mesta vi ägnar oss åt, kan vi koppla till mål som ska nås eller kriterier som ska uppfyllas. Det vi har eller det vi gör kan utvärderas och recenseras, ratas eller hyllas. Vi kan alltid förbättra och förfina. Vare sig det gäller en köksinredning, semesteroutfit eller pallkrage med grönsaker. Vare sig det gäller våra kärleksrelationer, fritidsintressen, personliga utveckling eller det vi dagligen går och står i – vår kropp. I dag tänker jag på den. Kroppen min.

När vi scrollar igenom Instagram-flödet eller bläddrar i tidningar blir vi överösta av tips på hur vi kan förbättra ”projektet kropp”. Projektets mål är ofta att få kroppen att överensstämma med vissa svåruppnåeliga ideal. Ni kan rabbla dem i sömnen by now. Kvinnokroppen ska vara smal – men ändå lite kurvig, deffad – men inte för musklig, mjuk, slätrakad och med en makeup on fleek. Det får inte finnas för mycket fett, celluliter, prickar, bristningar eller glåmighet. Vi ska stråla twentyfourseven. Samtidigt ska vi såklart älska vår kropp. Som den är. En motsägelse som Cissi Wallin så bra skildrar och belyser i sin krönika ”Nu är jag och min kropp inte ovänner längre”.

Senaste tiden har jag ägnat många av dagens vakna timmar åt att tänka på min kropp. Jag har rannsakat den. Vridit och vänt. Känt och klämt. Och jag inser att jag har hamnat i ”projektet hälsa”. På min självläkningsresa har min kropp blivit mitt projekt att underhålla och sköta. Min omfattande egenvårdsrutin har blivit projektets att-göra-lista. För att tyda kroppens gensvar på kostomställning och träning, har jag mätt omkrets och granskat mig i spegeln. Jag har scannat efter lipödem-knölar och jag har nypt i mina svullna armar och ben.

Min livsstil och egenvårdsrutin handlar i grunden om att föra kroppen i balans. Det handlar om att vara frisk och upprätthålla en god hälsa – med ett fungerande lymfsystem och immunförsvar. En kropp utan kronisk inflammation, värk och smärta. En kropp där livsenergin flödar. Problemet är bara, att på denna skumpiga resa finns det fallgropar. En fallgrop är just att bli en alltför disciplinerad projektledare. En projektledare som värderar, kritiserar och dömer. En projektledare som vill nå resultat. Och det nu.

Jag tänker ofta på Joanna Dudeks citat: ”Imagine your life being a painting – a masterpiece, and your body being the paintbrush”. Vår kropp är inte ett projekt som vi ska prestera, enligt vissa mått och jämförelser. Vår kropp är ett verktyg. Vår pensel. Med vilken vi kan måla vårt liv. Det spelar ingen roll om det är en liten eller stor pensel. Huvudsaken är att vår själ får kreativt utrymme att addera sin unika färgpalett av idéer, värderingar och insikter. Mina penseldrag och färgstänk; hur färgen över åren byggs på i lager och hur den skiftar i intensitet; hur mina färgdroppar flyter ihop med andras färgdroppar och formar ett gemensamt konstverk – det är det som skapar mening.

Jag reflekterar ofta kring tacksamhet. Vad är jag tacksam över? Det är många saker. Stort som smått. Magiska saker. Att min kropp har burit fram två barn som jag älskar. Att jag just nu sitter i solen och hör fåglarna kvittra och vårblommorna svaja lätt i den ljumma luften. Att jag kan dansa, älska och skratta. Att jag är trygg. När mitt hjärta kommer i kontakt med denna starka känsla av tacksamhet känns mitt liv så rikt. Oavsett saldo på bankkontot. Oavsett omfång på midja, vader och lår. Denna tacksamhet är en bördig mylla för min läkning att slå rot i. Den är lucker jord för mina drömmar att växa och frodas i. I kontakt med tacksamhet blir min kropp och min hälsa inga projekt att prestera eller kritisera. De blir till en nyfiken upptäcksfärd. En mänsklig upplevelse. Tack.

  1. Andas rätt. Till skillnad från blodet som pumpas runt av hjärtat, har lymfan inget organ som håller flödet igång. Lymfsystemet är beroende av djupa andetag för att hållas i rörelse. Ta långsamma djupa andetag där du aktiverar diafragman.
  2. Rör på dig. Tillsammans med andningen är vadmuskeln delaktig i att hålla lymfflödet igång. Låt lymfan bli en porlande vårbäck istället för en stagnerad göl. Sitt inte still i för långa stunder. Promenera, gör yoga, dansa eller hoppa studsmatta.
  3. Drick vatten. Vi bildar 2–4 liter lymfvätska varje dag. Och kroppen behöver tillräckligt med rent vatten för att lymfsystemet ska fungera optimalt. Börja gärna dagen med ett stort glas ljummet vatten med lite pressad citron.