Archives For Reflektion

Välkommen!

11 juni, 2017 — Lämna en kommentar

Till dig som har hittat hit till bloggen för att du misstänker att du själv har lipödem vill jag säga – extra varmt välkommen. Den första tiden som följer efter en självdiagnostisering eller misstanke om lipödem är ofta lite utav en bergochdalbana. Många olika slags känslor kan komma upp. Mitt råd är att låta dem komma. Det är en del av vägen till självläkning att acceptera känslorna som väcks. Att se dem och känna dem fullt ut. Du kanske slungas mellan oro, lättnad, tvivel, rädsla, tillförsikt, förvirring, skam, hopp, sorg, deppighet och tillit. Hela spektrat av känslor.

De första veckorna efter att jag förstått att jag hade lipödem var väldigt känslosamma. Jag kände mig skör och insåg att jag behövde utrymme för att hantera och möta de känslor som kom upp. Jag var ledsen och grät en del. Vissa dagar ville jag ge upp. Men i ett väldigt tidigt skede kände jag också hur jag ville möta min situation på ett konstruktivt sätt. Jag började att göra intensiv research genom att googla tills ögonen kändes fyrkantiga. I början, innan jag hade lärt mig de olika nya termerna och begreppen, var jag förvirrad och blandade ihop olika saker. Det var till exempel förvirrande att lipödem inte har en konsekvent stavning/uttal. På amerikanska används lipedema och på brittisk engelska används lipoedema. När man googlar hamnar man ofta i sökresultat som dessutom handlar om lymfödem som inte är samma sak som lipödem. Efterhand har det förstås klarnat mer och mer. Men jag är fortfarande bara i början och skrapar på ytan och håller långsamt på att söka en fördjupning av kunskap. Inte minst för att det ännu inte finns några givna svar på de många frågorna som väcks.

Efterhand har jag också insett att informationssökande och törst efter kunskap har sin plats, men tilliten till min kropps egen visdom måste också få ha sin. Mycket av det jag har lärt mig genom att läsa andras berättelser och rapporter hade jag också redan intuitivt känt in. Det gör att jag känner mig stärkt i att börja våga lita på min intuition. Min kropp kan ge mig subtila signaler kring vad jag ska äta – ta bort eller lägga till, vad jag ska ägna mig åt och vad som är stödjande för mig och inte. Jag behöver bara ge mig själv påminnelsen att lyssna på dessa signaler.

Och som ett första plåster på såren till dig som nyss hittat hit, vill jag säga – du är inte ensam. Det finns ett stort community med nätverkande personer med lipödem i forum såsom Facebook och Instagram. Vi stöttar varandra och utbyter tips och erfarenheter. Tillsammans kommer vi att må vårt bästa! ❤

Skriv gärna en rad i kommentarerna. 🙂

 

“Comparison is an act of violence against the self.”
Iyanla Vanzan

Jämförelser. Vi gör dem hela tiden. Men, hur tjänar det oss egentligen? Vi scrollar i flöden och ser andras ansikten och kroppar. Figurer i olika former flimrar förbi. Och vår hjärna börjar genast att skönja mönster. Är de inte alla väldigt glada? Smala? Muskulösa? Brunbrända? Korta ögonblicksbilder blir permanent ingraverade på näthinnan. De är så de ser ut. De lyckade människorna. Tänker hjärnan. Och glömmer hur mycket tid som har ägnats åt att förbereda fototillfället, hur allting har arrangerats och sedan kanske kraftigt retuscherats.

Vi granskar oss själva i spegeln. Och talar om vår kropp i termer såsom ”jag ska träna bort min mammakropp så jag får min gamla form tillbaka”. Vi jämför vår nuvarande kroppsform med formen vi hade för tio år sedan. Och vi kommenterar vår egen och andras kroppar inför varandra. Men vad vet vi egentligen om vad som pågår under huden? Och vad tjänar det till att så ofta fokusera på formen och ytan?

Okej. Jag är en estetisk människa och jag uppskattar skönhet. Jag mår rentav bra av skönhet. Så visst spelar formerna en roll i mitt liv. Men formen är just form. En farkost i vilken mitt väsen manifesteras som människa. Det är genom kroppen jag har min mänskliga upplevelse.

I och med att jag har gjort mycket research kring lipödem och reflekterat över min egen situation i relation till andra företeelser i samhället, har många frågor poppat upp. Hur driver jag en blogg om lipödem där respekten jag känner för alla människors situation lyckas återspeglas i mina ord? Det är en balansgång att dela med sig av hälsotips som är ämnade att föra kroppen i självläkning – men som samtidigt liknar den uppsjö av råd vi redan möter i överflöd. Tips och råd som har en inbakad dold människosyn. En syn som delar in människor i olika kategorier och fack. En indelning som innehåller mycket skammande, skuldbeläggande och ifrågasättande. Det handlar om fat shaming, om marginalisering av de som inte uppfyller idealet eller normen, om att hylla vissa beteenden och uttryck samtidigt som andra kritiseras och hånas.

När det gäller lipödem är det önskvärt att undvika övervikt då det förvärrar sjukdomstillståndet. För att slippa smärta, värk och ett dåligt fungerande lymfsystem (med allt det innebär) behöver vi vara medvetna om kosthållning, rörelse och andra hälsofrämjande livsstilsvanor. Det handlar om att hindra sjukdomens progression, och istället främja läkning. Det betyder inte att en smal kropp eller en tjock kropp är finare eller fulare. Det primära är inte alls att kontrollera sin vikt åt endera håll för att vara snygg. Det viktiga är att kunna fungera i sin vardag. Kunna leka med sina barn. Ägna sig åt arbete och meningsfulla aktiviteter. Må bra.

Jag har just nu lipödem i stadie 1 i hela benen, rumpan, magen och överarmarna. Men jag har ingen övervikt. När jag delar med mig av min resa gör jag det utifrån platsen jag befinner mig. Situationen är säkert annorlunda för de som är i ett senare stadium eller de som är större. Vad som funkar för mig i stadie 1, kanske inte funkar lika bra i stadie 3. Och helhetsbilden för den unika individen är alltid viktigast – hormonstatus, födoämnesallergier, näringsbrister, samsjukdomar, stressnivå, livssituation och så vidare.

I och med min senaste viktnedgång har jag på sistone börjat höra kommentarer. ”Vad smal du är. Är det verkligen meningen att du ska vara sådär smal?” var en kommentar jag fick senast idag… Jag tror inte att jag skulle kommentera någons vikt på det sättet. Det känns inte relevant att anmärka om någon har blivit tjock eller smal. Oavsett om det är ämnat som en komplimang eller skeptisk anmärkning. I mitt fall känns det konstigt att få ”smal”-kommentaren då jag inte känner mig smal. När mina ben svullnar i slutet av dagen är min inre upplevelse att jag känner mig stor. Känslan är att benen har väldigt hög densitet. De är tunga och tröga. I det läget spelar det ingen roll att jag ser ut på det ena eller andra sättet. De senaste månaderna har jag haft svårt att aktivera mina muskler. Varje träningspass kräver hård koncentration för att jag ska lyckas få tillgång till de små muskler jag har. De känns ynkliga, i jämförelse med hur min muskelstyrka brukade kännas. Då spelar det ingen roll att någon säger att jag ser fit ut i mina träningstights. För min inre upplevelse av kroppen är en tunn och lite utmärglad kropp med påhängda fettdepåer.

Så jag tycker vi kan öva oss på att inte jämföra. Vi är alla på olika ställen. Vi går runt i olika skor. Och när jag har gått hundra mil och börjat nöta på mina, vill jag erkänna resan jag gjort och inte önska mig bakåt. Jag är där jag är. Och det är som det är. Varken mer eller mindre. Utan jämförelse. Bara är.

Idag är en bra dag. Jag har gått två barnvagspromenader, och passat på att träna under tiden som Hilma sov. Jag har druckit mycket vatten, gjort lite yoga, varit medveten om min andning och ätit god och bra mat.

Igår var det inte en lika bra dag. Av olika anledningar hann jag inte med träning eller promenad. Och en dag utan tillräckligt med rörelse känns i benen framåt kvällen. När benen svullnar och gör ont märker jag hur det påverkar mitt humör. Jag blir mer stresskänslig och lättirriterad. När jag inte har lyckats skapa utrymme åt mig och min egenvård, känns allting lite motigt.

Som småbarnsförälder är det en utmaning att få tiden att räcka till. De små barnens behov kommer ju först. Men samtidigt blir familjedynamiken alltid bättre och lättare när jag själv mår bra. När jag är trött och irriterad och har värkande ben är jag inte en så närvarande mamma. Men när jag har tagit hand om mig själv, har jag istället energi att engagera mig och ta hand om familjens praktiska och emotionella behov.

Jag tänker på instruktionerna flygvärdinnorna går igenom innan takeoff. Sätt på din egen mask först och hjälp sedan barnen eller de som sitter bredvid. Det finns en poäng att likna vardagens bestyr och logistik med flygresans säkerhetslogik. Se till dina egna behov i rimlig och tillräcklig utsträckning, så att du också orkar se till andras behov. Det är en balansgång. Det är ett pusslande. Men de dagar när pusselbitarna faktiskt faller på rätt plats, passar jag på att njuta och må bra.

Mina tips för att lyckas skapa tid för egenvård som småbarnsförälder är att:

  • se till att du och din partner turas om att ge varandra ”egentid”. Är du ensamstående – våga be vänner och släkt om hjälp!
  • integrera rörelse och träning i dina lekstunder med barnen. Är ni i lekparken eller ute i trädgården finns alltid möjligheter att vara aktiv och få igång flödet i kroppen. Vi har alltid en yogamatta utrullad i vardagsrummet där vi kan sträcka ut oss och passa på att göra några enkla övningar med barnen runtomkring oss. Sätt på musik och dansa med barnen – disco är alltid en humörhöjare!
  • skippa onödigt tidsfördriv. Jag har minskat tiden jag tillbringar med att scrolla i sociala medier eller se på film. Istället passar jag på att utnyttja de luckorna till att torrborsta innan duschen, studsa en stund på studsmattan eller förbereda goda måltider.
  • skala av och sänk ambitionsnivån. Jag har accepterat att blomsterrabatterna har lite ogräs, hörnen har lite dammtussar och att vi inte ägnar oss åt några stora renoveringsprojekt. Allt måste inte vara perfekt – och livet handlar mer om kvalitet i varandet framför ett ständigt presterande.

Länge har vi trott att de gener vi föds med är vad som styr våra förutsättningar i livet. Men – och det här tycker jag är så otroligt intressant och spännande – ny forskning visar att vi inte är helt utlämnade åt vår genuppsättning. Som Sanna Edhin lättfattligt beskriver i sitt blogginlägg Livsstilen formar våra gener visar epigenetiken att vår livsstil och närmsta miljö påverkar vilka av generna som kommer till uttryck. Sanna Edhin skriver att ”Den nya genetiken – epigenetiken – betyder ovanför generna, och det innebär att miljön kan modifiera gener utan att ändra den ursprungliga genetiska koden”.

Jag har länge haft en låt-gå-inställning kring mina vanor gällande mat, träning och hälsa. Och jag har förundrats över bekanta som disciplinerat har ätit nyttigt, tränat regelbundet och lagt sig i tid på kvällarna. Jag har alltid haft en positiv grundinställning till att göra hälsosamma val, men jag har aldrig blivit nitisk eller besatt av att vara konsekvent inom det området. Jag har tänkt att det är skönt att slappna av, roa sig och ta saker som det kommer. Bortsett från att jag alltid har varit vegetarian har jag annars alltid varit en allätare och glatt hävt i mig en del socker, alkohol, ost, bröd och efterrätter av alla de slag. Fram tills nu.

När min egen kropp har börjat signalera med högljudd röst istället för viskningar om att ”något är fel” och ”något är i obalans”, har jag insett att valet att sätta sin hälsa främst inte är något egoistiskt eller löjligt. Det är viktigt. Jag är värd att må bra. Jag är värd att vara frisk, stark och full av energi. Jag är värd att kunna leka med mina barn, ge av mina gåvor och aktivt delta i vårt gemensamma meningsskapande. Att ”unna mig själv” handlar nu mest om att skapa utrymme för egenvård och stillhet. Det handlar om att tillföra kroppen näring, djupandas, stressa av och röra på mig varje dag.

Med epigenetiken som bakgrund handlar fysisk balans och obalans inte om att vara lyckligt lottad eller drabbad. Visst, vi kan se att vår utgångsposition i livet kan vara mer eller mindre priviligerad. Men det handlar också om en mängd olika faktorer som kommer samman i ett uttryck för hälsa eller ohälsa. Och där har vi ett eget ansvar. Där kan vi göra egna val. Vi kan göra vårt bästa för att må vårt allra bästa. Vi börjar där vi står och tar det i vår egen takt. Vad gör du för att ta hand om dig? ❤

Ett tillfälligt tillstånd…

… snarare än en kronisk sjukdom. Att kalla ett tillstånd för kronisk sjukdom är vanskligt, tycker jag. Dumt rent utav. När ordet ”kronisk” sätts som beskrivning framför det tillstånd vi kallar lipödem, innebär det bara att vi inte har hittat ett botemedel ännu. Det betyder inte att vi aldrig kommer att hitta rätt bot. Med lipödem känns det, tvärtom, högst troligt att vi kommer att hitta orsaken bakom tillståndet, för att sedan finna ut bra behandling. Redan inom de närmsta fem åren, skulle jag säga. Men då behövs en ökad kännedom och medvetenhet kring lipödem. Och det behövs mer forskning. Nu finns ett ständigt växande nätverk av kvinnor med lipödem, som stöttar varandra genom att utbyta erfarenheter i olika sociala medier. Vi närmar oss snabbt en ökad förståelse genom att fler provar sig fram och hittar vägar till symptomlindring, läkning och välmående. Vi söker efter rätt nycklar att hjälpa kroppen i balans. Och vi kommer att hitta dem. Det är jag övertygad om.

Vi lever i ”projektens” tid. Det mesta vi ägnar oss åt, kan vi koppla till mål som ska nås eller kriterier som ska uppfyllas. Det vi har eller det vi gör kan utvärderas och recenseras, ratas eller hyllas. Vi kan alltid förbättra och förfina. Vare sig det gäller en köksinredning, semesteroutfit eller pallkrage med grönsaker. Vare sig det gäller våra kärleksrelationer, fritidsintressen, personliga utveckling eller det vi dagligen går och står i – vår kropp. I dag tänker jag på den. Kroppen min.

När vi scrollar igenom Instagram-flödet eller bläddrar i tidningar blir vi överösta av tips på hur vi kan förbättra ”projektet kropp”. Projektets mål är ofta att få kroppen att överensstämma med vissa svåruppnåeliga ideal. Ni kan rabbla dem i sömnen by now. Kvinnokroppen ska vara smal – men ändå lite kurvig, deffad – men inte för musklig, mjuk, slätrakad och med en makeup on fleek. Det får inte finnas för mycket fett, celluliter, prickar, bristningar eller glåmighet. Vi ska stråla twentyfourseven. Samtidigt ska vi såklart älska vår kropp. Som den är. En motsägelse som Cissi Wallin så bra skildrar och belyser i sin krönika ”Nu är jag och min kropp inte ovänner längre”.

Senaste tiden har jag ägnat många av dagens vakna timmar åt att tänka på min kropp. Jag har rannsakat den. Vridit och vänt. Känt och klämt. Och jag inser att jag har hamnat i ”projektet hälsa”. På min självläkningsresa har min kropp blivit mitt projekt att underhålla och sköta. Min omfattande egenvårdsrutin har blivit projektets att-göra-lista. För att tyda kroppens gensvar på kostomställning och träning, har jag mätt omkrets och granskat mig i spegeln. Jag har scannat efter lipödem-knölar och jag har nypt i mina svullna armar och ben.

Min livsstil och egenvårdsrutin handlar i grunden om att föra kroppen i balans. Det handlar om att vara frisk och upprätthålla en god hälsa – med ett fungerande lymfsystem och immunförsvar. En kropp utan kronisk inflammation, värk och smärta. En kropp där livsenergin flödar. Problemet är bara, att på denna skumpiga resa finns det fallgropar. En fallgrop är just att bli en alltför disciplinerad projektledare. En projektledare som värderar, kritiserar och dömer. En projektledare som vill nå resultat. Och det nu.

Jag tänker ofta på Joanna Dudeks citat: ”Imagine your life being a painting – a masterpiece, and your body being the paintbrush”. Vår kropp är inte ett projekt som vi ska prestera, enligt vissa mått och jämförelser. Vår kropp är ett verktyg. Vår pensel. Med vilken vi kan måla vårt liv. Det spelar ingen roll om det är en liten eller stor pensel. Huvudsaken är att vår själ får kreativt utrymme att addera sin unika färgpalett av idéer, värderingar och insikter. Mina penseldrag och färgstänk; hur färgen över åren byggs på i lager och hur den skiftar i intensitet; hur mina färgdroppar flyter ihop med andras färgdroppar och formar ett gemensamt konstverk – det är det som skapar mening.

Jag reflekterar ofta kring tacksamhet. Vad är jag tacksam över? Det är många saker. Stort som smått. Magiska saker. Att min kropp har burit fram två barn som jag älskar. Att jag just nu sitter i solen och hör fåglarna kvittra och vårblommorna svaja lätt i den ljumma luften. Att jag kan dansa, älska och skratta. Att jag är trygg. När mitt hjärta kommer i kontakt med denna starka känsla av tacksamhet känns mitt liv så rikt. Oavsett saldo på bankkontot. Oavsett omfång på midja, vader och lår. Denna tacksamhet är en bördig mylla för min läkning att slå rot i. Den är lucker jord för mina drömmar att växa och frodas i. I kontakt med tacksamhet blir min kropp och min hälsa inga projekt att prestera eller kritisera. De blir till en nyfiken upptäcksfärd. En mänsklig upplevelse. Tack.