Tim Kvick ägnar sin fritid åt produktutveckling av kompressionsplagg för kvinnor med lipödem. I Tims villa utanför Karlskoga, omgiven av blommande hästhagar och byggprojekt, arbetar hon och medarbetaren Sara Duvéng med Bubblisar – kompressionsplagg med en micromasserande effekt. På ideell basis är de hängivna sin målsättning att hjälpa andra kvinnor att hantera lipödem utan invasiva och kostsamma metoder. Och i höst hoppas de lansera en egen linje.

Vi slår oss ned i Tims kök där köksbänken är marmorerad av de senaste årens infärgning av bubblisar i blått, rosa och lila. Längs med väggarna står backar med färggranna kompressionsplagg och i hallen brummar torkskåpet fyllt med den senaste laddningen nyligen färgade leggings. Tim berättar passionerat om verksamheten. En verksamhet som i nuläget har filantropiska förtecken, då ingen av medarbetarna kan ta ut någon ersättning för timmarna de ger in.

– Vi fokuserar hela tiden på vad som är bäst för användaren. Vad är det som faktiskt funkar för oss kvinnor med lipödem? De fabriker vi samarbetar med runtom i Europa och Asien, har dålig koll. De har sina kommersiella intressen som styrs av marknaden. Vi sätter det medicinska kunnandet och den praktiska erfarenheten främst, säger Tim och häller upp te.

Alla hjälps åt i bubblisarnas verkstad
Tim har arbetat som läkare i över trettio år, och hon är hjärnan bakom bubblisarna. Hon ägnar sig åt research och produktutveckling, samt färgning av alla plagg. Färgrecepten provas ut genom trial and error-försök i hemmakökets färglaboratorium, då olika pigment påverkar nylonet i plaggen genom ökad eller minskad kompression. Sara är till vardags danslärare och webbredaktör på Kulturskolan i Karlskoga. I Bubblisar sköter hon webbshopen och marknadsföringen. Tims sambo Johnny ägnar nätterna åt att hjälpa till att packa ordrar.

– Tim är den mest godhjärtade jag vet, och om hon fick välja skulle bubblisarna vara helt gratis för alla med lipödem, berättar Sara. Ingen har hittills gjort någon som helst egen vinst på verksamheten, utan Tim har bara investerat sina egna pengar. Just nu ligger hon ute med en kvarts miljon.

Tim har hittat lådan hon letade efter och kommer tillbaka in i köket. Hon håller upp en lila kompressionströja och lägger till:

– Fast det är en investering som jag får igen i form av utökad kunskap. Det här är min forskning. Jag gör det för mig själv och för att hjälpa alla andra med lipödem. Jag vill inte köra den kommersiella linjen, utan jag värnar hela tiden vårt oberoende. Om vi hade sponsring och andras ekonomiska intressen som styrde, skulle vi inte kunna ägna oss åt fri och självständig forskning och produktutveckling på det här sättet.

En stadigt ökande efterfrågan
Verksamheten började i form av ett kostnadsfritt lånelager. Tim ville sprida den kunskap hon fått genom intensiv research och provningar av olika kompressionsmärken. Men låntagarna av kompressionstightsen upptäckte också hur bra de fungerade och ville behålla dem. Efterfrågan ökade snabbt. Tim fick börja langa de bästa modellerna och inledde så småningom ett samarbete med en europeisk tillverkare för att utveckla en egen modell som kunde möta behoven som fanns för de med lipödem.

– Verksamheten har vuxit enormt snabbt i form av en ständigt ökande efterfrågan. Men vi sköter fortfarande ruljansen ideellt på vår fritid, vid sidan om våra ordinarie arbeten, berättar Sara.

Båda konstaterar att verksamheten innebär en svår balansgång, mellan att få tiden att räcka till och organisationen att växa i takt med ökat antal beställningar. De provar sig fram och känner in hur stor produktionen egentligen kan bli för att hinnas med vid sidan om deras vanliga anställningar. Det är mycket jobb och tid som går åt för att hinna med att packa ordrar, sköta webbshopen och göra all färgning. Produktionen sker i små upplagor och sköts on demand. Trots att försäljningen av kompressionsplaggen i dagsläget inte ger någon inkomst vill Tim inte höja priserna.

– Prisnivån ska konkurrera med priset på vanliga kläder, och alla ska ha råd att köpa plagg. En del tycker att tightsen är dyra, men då får man komma ihåg att de håller fem–sex gånger längre än vanliga leggings, säger Tim.

Micromassage hjälper lymfflödet
Hos personer med lipödem kan inte huden hålla emot med tillräcklig spänst när svullnaden uppstår. Kompressionsplaggen blir då som en andra hud. En fastare hud. När användaren rör på sig skapas ett tryck mellan de spända musklerna och kompressionsmaterialet, och detta tryck hjälper överskottsvätskan som finns vid svullnad att transporteras vidare i kroppens lymfsystem. Kompressionsplaggen är sydda med en bubblig textur. Tim har provat sig fram och upptäckt att ju mer textur och mönster, desto bättre. Därför har hon skapat de så kallade Superbubblisarna. När användaren rör sig skapar bubblorna i materialet en micromassage av huden.

– Effekten blir likadan som vid lymfmassage, säger Tim. Den lilla skjuvningen av huden kommer åt det ytliga lymfsystemet som är det vi med lipödem har problem med. Det är som att ha massa minihänder som hela tiden ger dig massage som stödjer lymfflödet i kroppen.

Hur ska vi med lipödem använda bubblisarna?
– Bäst är att ha en heltäckande bas av kompressionskläder, så att allt är täckt utom huvudet och brösten samt händerna och fötterna där vi inte får lipödem, förklarar Tim. Det ska inte finnas hårda kanter som sitter åt någonstans, för det hindrar lymfflödet. Man ska fördela bubblorna så att det blir flest bubblor över de områden med mest svullnad och fett, och minst bubblor (mest utsträckt tyg) över lederna och redan släta områden.

Kompressionen är graderad, med avtagande tryck uppåt, motsvarande kompressionsgrad klass I.

– Vid lipödem behöver vi egentligen inte så kraftig kompression. Det är mest i senare stadier kombinerat med lymfödem som det kan behövas en högre kompressionsgrad, säger Sara.

– När man tränar eller går och står mycket kan det kännas skönt med lite fastare kompression, säger Tim. Men till vardags förespråkar jag bubblisar som sitter lite lösare så att de ger större massageeffekt. Det ska inte korva sig, snöra sig eller stasa.

Tim och Saras vision är att bubblisar ska finnas tillgängliga för alla patienter med lipödem genom landstingen. Helst inom några år. 

Robin Hood-klinik och pilotstudie
Sara bär in några stora paket som anlänt dagen innan. I paketen finns maskiner som på olika sätt kan hjälpa till att hantera, lindra och i förlängningen kanske läka lipödem.

– Jag har genom olika metoder klämt ur 18 kilo ur benen, berättar Tim. Därför vill jag nu göra en pilotstudie med lokala frivilliga där vi med intensivbehandling testar fyra olika maskinella behandlingsformer.

Genom en kombination av kyla, värme, ultraljud och vakuumsug ska lipödemområden behandlas parallellt som testpersonerna fortsätter med rätt kost, träning och användning av kompression. Tim kallar det för experimentet för Robin Hood-kliniken.

– Det är helt ofarliga behandlingar som blir objektivt mätbara, säger Tim. Och vår plan är att denna typ av behandlingsmetod kan sättas in preventivt, i tidigt stadium och vara ett fullgott alternativ till operation. Fettsugning är ett invasivt, riskabelt och dyrt ingrepp, och det är inte rimligt att det är den enda lösningen.

Tim och Sara vill genom pilotstudien visa att lipödem är en sjukdom som är behandlingsbar. Deras kombinerade metod blir jämförelsevis billig. När klienten har fått läkarkonsultation kan maskinerna och den manuella behandlingen skötas av undersköterskor eller personal utan krav på högre medicinsk utbildning.

– Det behövs en uppsjö av behandlingar så att det finns något för alla, säger Sara. De olika behandlingsmetoderna kompletterar varann. Vi kommer även att erbjuda behandlingar till personer utan lipödem, då dessa metoder förekommer på vanliga skönhetssalonger för att bli av med celluliter, öka spänsten och få bättre lyster i huden.

– Men viktigast av allt, säger Tim. När vi hittat det bästa receptet som botar symptomen för lipödem i form av minskad fettmassa, minskad värk och förbättrad microcirkulation, vill vi att behandlingen integreras i vårdplanen för lipödem. I framtiden ska rätt behandling vara tillgänglig för alla genom landstingen.

Fotnot: Bubblisar hittar ni här: Bubblisar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår publicerades en intervju i Nya Wermlands-Tidningen, NWT, där jag öppet berättar om min blogg och min situation. Jag var bortrest under dagen så jag har fortfarande fullt upp att ta emot och svara på kommentarer kring artikeln. Mottagandet har varit mycket positivt. Många kvinnor med lipödem har uttryckt att de uppskattar artikeln och att jag delar med mig av mina upplevelser. Det är så värmande att höra.

Det var nervöst och lite obekvämt att ta steget att så offentligt dela med mig om min egen hälsosituation. Bloggen har ju litegrann hållit sig i skymundan hittills. Att det kändes pirrigt och obekvämt handlar om att jag inte har någon lust att bli någon slags omslagsflicka för en sjukdom. Jag vill inte identifiera mig med en sjukdom överhuvudtaget. Men jag valde att göra intervjun för jag insåg vad värdefullt det hade varit för mig själv att läsa en likadan artikel för tio år sedan, eller för tio månader sedan! Det hade varit så stödjande för mig. Därför är min förhoppning att många andra kvinnor, framförallt unga kvinnor i ett tidigt stadium, kan läsa och känna igen sig – och därmed bli hjälpta att få stöd och förståelse.

Dela gärna artikeln vidare och tipsa andra ni känner om bloggen. Jag kommer att fortsätta dela min resa här så regelbundet jag kan. Och successivt dela med mig av de egenvårdsrutiner som fungerar bra för mig. Skriv gärna en rad om det är något särskilt ni undrar över.

Allt gott, Lo

Välkommen!

11 juni, 2017 — 2 kommentarer

Till dig som har hittat hit till bloggen för att du misstänker att du själv har lipödem vill jag säga – extra varmt välkommen. Den första tiden som följer efter en självdiagnostisering eller misstanke om lipödem är ofta lite utav en bergochdalbana. Många olika slags känslor kan komma upp. Mitt råd är att låta dem komma. Det är en del av vägen till självläkning att acceptera känslorna som väcks. Att se dem och känna dem fullt ut. Du kanske slungas mellan oro, lättnad, tvivel, rädsla, tillförsikt, förvirring, skam, hopp, sorg, deppighet och tillit. Hela spektrat av känslor.

De första veckorna efter att jag förstått att jag hade lipödem var väldigt känslosamma. Jag kände mig skör och insåg att jag behövde utrymme för att hantera och möta de känslor som kom upp. Jag var ledsen och grät en del. Vissa dagar ville jag ge upp. Men i ett väldigt tidigt skede kände jag också hur jag ville möta min situation på ett konstruktivt sätt. Jag började att göra intensiv research genom att googla tills ögonen kändes fyrkantiga. I början, innan jag hade lärt mig de olika nya termerna och begreppen, var jag förvirrad och blandade ihop olika saker. Det var till exempel förvirrande att lipödem inte har en konsekvent stavning/uttal. På amerikanska används lipedema och på brittisk engelska används lipoedema. När man googlar hamnar man ofta i sökresultat som dessutom handlar om lymfödem som inte är samma sak som lipödem. Efterhand har det förstås klarnat mer och mer. Men jag är fortfarande bara i början och skrapar på ytan och håller långsamt på att söka en fördjupning av kunskap. Inte minst för att det ännu inte finns några givna svar på de många frågorna som väcks.

Efterhand har jag också insett att informationssökande och törst efter kunskap har sin plats, men tilliten till min kropps egen visdom måste också få ha sin. Mycket av det jag har lärt mig genom att läsa andras berättelser och rapporter hade jag också redan intuitivt känt in. Det gör att jag känner mig stärkt i att börja våga lita på min intuition. Min kropp kan ge mig subtila signaler kring vad jag ska äta – ta bort eller lägga till, vad jag ska ägna mig åt och vad som är stödjande för mig och inte. Jag behöver bara ge mig själv påminnelsen att lyssna på dessa signaler.

Och som ett första plåster på såren till dig som nyss hittat hit, vill jag säga – du är inte ensam. Det finns ett stort community med nätverkande personer med lipödem i forum såsom Facebook och Instagram. Vi stöttar varandra och utbyter tips och erfarenheter. Tillsammans kommer vi att må vårt bästa! ❤

Skriv gärna en rad i kommentarerna. 🙂

 

Jag snubblade över detta klipp med Dr David Amron där han kortfattat förklarar vad lipödem innebär. I klippet nämner han också en hypotes kring orsaken bakom lipödem. Han menar att orsaken bakom tillståndet är ett växelspel mellan det subkutana fettvävnaden och lymfsystemet. Han menar att studier har visat en ökad permeabilitet/genomsläpplighet i lymfkärlens väggar hos personer med lipödem. Det är därför möjligt att lymfsystemet är den bakomliggande orsaken till symptomen för lipödem. Stamceller migrerar ut i den omgivande vävnaden och utvecklas till mogna fettceller. Fettceller som sedan börjar att replikera sig och orsaka inflammation. Läckande kapillärer och lymfkärl samt EDS-symptom med överrörlighet pekar mot att lipödem kan komma att ses som ett symptomtillstånd som beror på störning i bindväv/kollagen/vaskulär funktion.

Jag tycker denna teori är väldigt intressant då den bekräftar min intuitiva känsla för vad som kan vara del i orsaken till lipödem. Sen behöver vi ju såklart också förflytta oss ännu djupare ner i orsakskedjan – och även zooma ut och se helhetsbilden. Vad är det som epigenetiskt sett triggar denna predisposition att komma till uttryck? Och hur kan vi hindra detta från att hända? Hur kan vi hjälpa kroppen i balans? Dr David Amron förespråkar liposuction, men som jag förstår det blir det bara en typ av symptombehandling. Det åtgärdar ju inte den bakomliggande orsaken. Jag tror att vi behöver söka nycklar i bland annat näringsstatus och hormonbalans – där en giftfri miljö och ren läkande kost främjar kroppens läkning och normala funktion.

Som en del i att ställa diagnos för lipödem tittar man bland annat på kroppsform och fettfördelning. Beroende på typ (I–IV) finns det några typiska siluetter för kvinnor med lipödem. Den mest kända och generella är att vara smal upptill och mer bastant nertill. Det har varit min kroppsform sedan tidiga tonåren. Men sedan jag började införa ett flertal livsstilsförändringar i slutet av januari i år, har min kroppsform förändrats. Nu går det inte lika lätt att upptäcka att jag har lipödem bara genom att titta på mig när jag är fullt påklädd.

Det är egentligen lättast att känna igen lipödem i de senare stadierna. Det är inte lika uppenbart tidigt i stadie 1, eller hos unga kvinnor. Jag tycker därför att det är vanskligt att enbart förlita sig på kroppsform för att börja misstänka och diagnostisera lipödem. Det är självklart ett av alla kännetecken, men det finns många faktorer som spelar in och skapar små variationer. Och det får vi komma ihåg. Det går inte att säga: ”du har inget överhäng vid knäna/”ankle cuff”/ridbyxlår/celluliter/stor rumpa så därför ser du inte ut att ha lipödem. Alla med lipödem i ett tidigt stadium har inte så kallade ”cankles” eller dolda knän och så vidare.

I de Facebook-grupper där kvinnor med lipödem utbyter erfarenheter och stöd, dyker frågan ofta upp: ”Titta på mina ben, har jag lipödem?”. Självklart kan det kännas skönt att få sina misstankar bekräftade av andra som har erfarenhet av diagnosen. Men det går inte att titta på någons foto och göra en säker bedömning. Man måste ta hänsyn till fler av diagnoskriterierna. Och självklart kan diagnos i slutändan endast ställas av läkare eller lymfterapeut.

För att själv förstå om du har lipödem eller inte ska du framförallt leta efter det allra säkraste kännetecknet i form av knölig struktur i underhudsfettet. När du ”promenerar” med två fingrar över låren, känner du små knölar som är stora som gruskorn, riskorn och/eller ärtor? Dessa små pärlor kan kännas hårda eller lite geléartade under fingrarnas tryck, och är mer eller mindre ömma. En del har kraftig trycksmärta. Andra har det lite lindrigare.

Det är viktigt att komma ihåg att det är den sammantagna bilden med anamnes, symptombild och palpation/fysisk undersökning som kan avgöra om personen har lipödem eller ej.

Här finns en sammanställning utförd av Lipedema Foundation i samarbete med Milken Institute. Deras översikt tar bland annat upp diagnoskriterier för lipödem, och beskriver skillnaderna mellan lipödem och lymfödem.

Om du vill se olika bildexempel på hur lipödem kan se ut i olika typer och stadier så har Fat Disorders Research Society bildbanken Bodies as stories.

Just nu pågår Internationella lipödemmånaden för fullt, och jag vill passa på att ge lite länkkärlek. Det var genom Jennys blogg Inte mitt fel som jag insåg att symptomen jag upplevde var kopplade till lipödem. Jenny är otroligt engagerad i att skapa ökad kännedom om lipödem – bland annat genom sin blogg, synlighet i media, arbete i Svenska Ödemförbundet och som admin i flera grupper på Facebook. Jag har inte träffat Jenny personligen än, men är tacksam för hennes insatser för att sprida självkärlek, kroppspositivitet och förståelse, utöver hennes mission att få till förbättrade vårdinsatser för alla svenska kvinnor med lipödem. Tack ❤

“Comparison is an act of violence against the self.”
Iyanla Vanzan

Jämförelser. Vi gör dem hela tiden. Men, hur tjänar det oss egentligen? Vi scrollar i flöden och ser andras ansikten och kroppar. Figurer i olika former flimrar förbi. Och vår hjärna börjar genast att skönja mönster. Är de inte alla väldigt glada? Smala? Muskulösa? Brunbrända? Korta ögonblicksbilder blir permanent ingraverade på näthinnan. De är så de ser ut. De lyckade människorna. Tänker hjärnan. Och glömmer hur mycket tid som har ägnats åt att förbereda fototillfället, hur allting har arrangerats och sedan kanske kraftigt retuscherats.

Vi granskar oss själva i spegeln. Och talar om vår kropp i termer såsom ”jag ska träna bort min mammakropp så jag får min gamla form tillbaka”. Vi jämför vår nuvarande kroppsform med formen vi hade för tio år sedan. Och vi kommenterar vår egen och andras kroppar inför varandra. Men vad vet vi egentligen om vad som pågår under huden? Och vad tjänar det till att så ofta fokusera på formen och ytan?

Okej. Jag är en estetisk människa och jag uppskattar skönhet. Jag mår rentav bra av skönhet. Så visst spelar formerna en roll i mitt liv. Men formen är just form. En farkost i vilken mitt väsen manifesteras som människa. Det är genom kroppen jag har min mänskliga upplevelse.

I och med att jag har gjort mycket research kring lipödem och reflekterat över min egen situation i relation till andra företeelser i samhället, har många frågor poppat upp. Hur driver jag en blogg om lipödem där respekten jag känner för alla människors situation lyckas återspeglas i mina ord? Det är en balansgång att dela med sig av hälsotips som är ämnade att föra kroppen i självläkning – men som samtidigt liknar den uppsjö av råd vi redan möter i överflöd. Tips och råd som har en inbakad dold människosyn. En syn som delar in människor i olika kategorier och fack. En indelning som innehåller mycket skammande, skuldbeläggande och ifrågasättande. Det handlar om fat shaming, om marginalisering av de som inte uppfyller idealet eller normen, om att hylla vissa beteenden och uttryck samtidigt som andra kritiseras och hånas.

När det gäller lipödem är det önskvärt att undvika övervikt då det förvärrar sjukdomstillståndet. För att slippa smärta, värk och ett dåligt fungerande lymfsystem (med allt det innebär) behöver vi vara medvetna om kosthållning, rörelse och andra hälsofrämjande livsstilsvanor. Det handlar om att hindra sjukdomens progression, och istället främja läkning. Det betyder inte att en smal kropp eller en tjock kropp är finare eller fulare. Det primära är inte alls att kontrollera sin vikt åt endera håll för att vara snygg. Det viktiga är att kunna fungera i sin vardag. Kunna leka med sina barn. Ägna sig åt arbete och meningsfulla aktiviteter. Må bra.

Jag har just nu lipödem i stadie 1 i hela benen, rumpan, magen och överarmarna. Men jag har ingen övervikt. När jag delar med mig av min resa gör jag det utifrån platsen jag befinner mig. Situationen är säkert annorlunda för de som är i ett senare stadium eller de som är större. Vad som funkar för mig i stadie 1, kanske inte funkar lika bra i stadie 3. Och helhetsbilden för den unika individen är alltid viktigast – hormonstatus, födoämnesallergier, näringsbrister, samsjukdomar, stressnivå, livssituation och så vidare.

I och med min senaste viktnedgång har jag på sistone börjat höra kommentarer. ”Vad smal du är. Är det verkligen meningen att du ska vara sådär smal?” var en kommentar jag fick senast idag… Jag tror inte att jag skulle kommentera någons vikt på det sättet. Det känns inte relevant att anmärka om någon har blivit tjock eller smal. Oavsett om det är ämnat som en komplimang eller skeptisk anmärkning. I mitt fall känns det konstigt att få ”smal”-kommentaren då jag inte känner mig smal. När mina ben svullnar i slutet av dagen är min inre upplevelse att jag känner mig stor. Känslan är att benen har väldigt hög densitet. De är tunga och tröga. I det läget spelar det ingen roll att jag ser ut på det ena eller andra sättet. De senaste månaderna har jag haft svårt att aktivera mina muskler. Varje träningspass kräver hård koncentration för att jag ska lyckas få tillgång till de små muskler jag har. De känns ynkliga, i jämförelse med hur min muskelstyrka brukade kännas. Då spelar det ingen roll att någon säger att jag ser fit ut i mina träningstights. För min inre upplevelse av kroppen är en tunn och lite utmärglad kropp med påhängda fettdepåer.

Så jag tycker vi kan öva oss på att inte jämföra. Vi är alla på olika ställen. Vi går runt i olika skor. Och när jag har gått hundra mil och börjat nöta på mina, vill jag erkänna resan jag gjort och inte önska mig bakåt. Jag är där jag är. Och det är som det är. Varken mer eller mindre. Utan jämförelse. Bara är.